Paniken stiger sakta men säkert

Igår gjorde jag ordningen Emma i håret och då insåg jag att ja verkligen börjar sakna att klippa och färga håret på folk, träffa nya männsikor att bolla ideér med.

Men sen när ja gick och la mej igår, så kom ångesten krypandes över mej och ja fick en stor klump i magen!
När ja väl börjar jobba så betyder det att Milo ska börja på dagis och samtidigt som ja ler vid tanken så skrämmer den mej nåt fruktansvärt.

Det blir inte många timmar om dagen som ja får träffa min son, har jag tur så hinner ja hem till det är dags för vällning och sen e de bara god natt o så ska Milo sova.
Men vissa kvällar kommer han sova när ja kommer hem och då kanske ja bara träffat honom en timme eller så på morgonen innan ja lämnar honom på dagis!

Det är det värsta med att jobba som man gör, det är inga roliga arbetstider o eftersom ja pendlar till jobbet så måste ja åka mycket tidigare på morgonen och så kommer ja hem så mycket senare.

Jag mår dåligt över det här, jag vet att det är det verkliga livet och att dom flesta har det så, och ja kommer säkert också vänja mej, men just nu känner ja bara hur paniken stiger.
Jag vill umgås med min son, hade ja kunnat gå ner till havtid så hade ja gjort det, men pengar måste man ju ha för att överleva.

Och det som känns värst är att ja redan nu börjat känna så här och ja ska inte börja jobba förns i september, jag hoppas inte ja kommer känna såhär alla dom månaderna det är kvar tills dess.
Jag vill njuta av tiden jag har med Milo nu!

Ni med barn i Milos ålder, hur känner ni inför dagis start och med att börja jobba?

Och ni som redan har barn på dagis hur funkar det, hur ofta träffar ni era barn?

Vore tacksam om alla svarade men allra helst dom som jobbar inom handels eller har liknande arbetstider som en frisör:)