Finding me...

Att bli mamma är det största och bästa som hänt i mitt liv, ja njuter av varje sekund och ja skulle inte byta ut det mot något. Men ja har verkligen insett att samtidigt som ja blev mamma så försvann en del av mej, en del av mej som definerar just mej.
Och ja har nog inte riktigt insett det, inte förns i lördags, då jag åkte iväg och bara va Lisandra.
Har dom senaste dagarna funderat på varför ja inte varit som ja brukar, för det har ja faktiskt inte varit på ett bra tag, jag lever, ja gör det ja förväntas göra, men jag bara är.
Jag är inte hon som hittar på saker, ja är inte hon som alltid skrattar, jag va hon!
Jag vill kunna vara mamma, den bästa mamma ja kan vara samtidigt som ja vill vara jag.
Det kanske är så att nu har ja varit mammaledig länge, min vardag är här hemma, innan ja fick Milo så jobbade ja, och i mitt yrke träffar man väldigt mycket folk, man pratar och skrattar hela dagarna.
jag har hela tiden sagt att ja skulle kunna vara hemma länge länge till, men så kanske de egentligen inte är, eller vill, det vill ja ju, men ja behöver nog komma ut i "vardagen" igen!

I lördags då 30 års festen var, så njöt jag i 16 timmar av att träffa folk, dansa och bara va.
Den kvällen behövde ja, den kvällen kommer ja leva på länge länge.

It makes no seense egentligen det ja skriver, för jag har bara skrivit utan att blicka bakåt, och just detta inlägget bryr ja mej inte om nån läser, det var mest för mej själv.

Jag älskar min son, åh vad ja älskar honom, men ja tänker inte förfina nåt, man tappar lite av sej själv, och när man får barn så måste man offra lite av sej själv, men ja har förlorat det ja gillade mest med mej själv, jag var alltid glad!!!
Jag är fortfarande glad, hur skulle ja inte kunna vara det när ja tittar på min son.

Men, nä ja vet inte, äsch!