Barnakuten

Igår så tyckte Milo att han skulle tugga i sej lite cement, men de va inte den bästa ideén, tycker vi.
Trodde vi hade fått ut allt från hans mun men tydligen inte.
För från intet så började han skrika och gråta o de va verkligen hysteriskt:(
Efter tre timmar av gråt så ringde jag sjukvårdsupplysningen och berättade att han kanske fått i sej cement, då fick vi ringa nån gift central eller vad det va och dom tyckte vi skulle åka in direkt, då han fått vita prickar på tungan och det konstigaste av allt var att salivet bara forsa ur munnen på han, inte som vanligt när dom dreglar utan det verkligen forsa.

När vi kom in till barnakuten så kolla dom honom lite o så och kom fram till att det va blåsor han hade i munnen, som han fått av cementen o sen har cementen antagligen skavt mot slemhinnorna och irriterat dom, därav salivet.
Milo blev inskriven och vi fick stanna kvar över natten, dom ville ha lite koll på han så det inte blev värre.
Kl 4 inatt somnade vi, en halvtimme efter vaknar Milo och gråter hysteriskt, inte lätt att trösta heller då han vägra ta nappen (gjorde antagligen ont) men efter en halvtimme somna han o så sov vi till halv sju, då blev det samma visa igen, men efter lite välling så lugna han ner sej:)

Vid 10 fick vi åka hem, då läkaren sa att läget va lugnt!
Förutom när han grät så va Milo hur snäll som helst, han va vaken i stort sett hela natten (2 1/2 timmes sömn) men va ändå på ett toppen humör:)
Och trots att han hade så ont så charmade han ändå sköterskerna:)

Men va ont det gör i en när ens barn inte mår bra, fy säger jag bara.
Och när vi låg där så fick man ju flashbacks tillbaka till tiden på Neo, vi hade till och med samma läkare som vi träffade på Neo, det roliga va att hon faktiskt kände igen mej:)
Min lilla kille, haft det tufft ända från start..
Och tuffer som han är så väntas väl bara en massa mer blåmärket och bulor och allt möjligt, och varje gång det händer så skär det i hjärtat på mej...

Min älskade lilla kille!