Nu går det inte mer, jag känner att det här är för mycket.
Det måste ut, det måste ut nu innan jag blir tokig på det här.
Jag kommer börja från början, vart allt börjat tills där jag är idag och hur allt detta påverkat mej!
Inga detaljer kommer nämnasDet började i december 2003, då jag fölorade en väldigt nära vän, jag var själv bara 17 år gammal och kunde bara inte förstå att det hade hänt, jag tog det väldigt hårt och det tog långt tid att förstå vad som hänt.
Bara några månader senare miste en annan vän livet i april 2004, vi stod inte varandra nära på nåt sett, men man såg den personen som en kompis.
Redan här tyckte man att det blev lite för mycket för så kort tid.
Men det slutade tyvärr inte där:(
Sommaren 2005 förlorade jag en väldigt nära tjejkompis, det kom som en stor chock och än idag kan ja inte förstå att hon är borta!
Ett år senare, 2006 förlorade ja ännu en vän, även här inte min närmsta vän men ändå en vän ja umgåtts mycket med.
Det är tragiskt att fölora så här många vänner på så kort tid, tur nog så hade man alla sina vänner och vi stöttade varandra för nästa alla mina vänner kände dessa underbara människor som tyvärr lämnat oss alldeles för tidigt.
Ett tag gick man nästa runt och väntade på nästa samtal, det hade liksom nästa blivit en "vana", hur sjukt låter inte det?
men det var nästa så, man tänkte, undra vems tur det är nästa gång!
Skrämmande.
2008 så gick min g.farmor bort, hon var gammal och somnade på soffan och vaknade inte igen, det perfekta sättet att vandra vidare på.
Begravningen var ändå jobbig, nån som alltid funnits i sitt liv har ju försvunnit:(
Fem veckor efter att Milo föddes så blev min g.mormor sjuk och efter några dagar så vandrade hon också vidare.
Vi alla var väldigt glad över att vi hunnit ta ett kort på oss, fem generationer va vi i 5 veckor och det har vi ett riktigt fint kort på:) Vilket värmer i hjärtat:)
I april 2011 så förlorade min plastfarmor kampen mot cancer.
Det var/är extremt tufft och livet kändes bara så himla orättvisst, allt gick så fort och allt kändes bara helt sjukt.
Man inser hur fort livet bara kan vända.
Begravningen var extremt jobbig, men så otroligt vacker, så mycket blommor har jag nog aldrig sett i hela mitt liv!
Den 30 juni, skulle vara den dag som förändrade mitt och många andras liv och det kändes som en tornado passerat igenom alla våras kroppar.
Min morbror och vän finns inte mer:(
När beskedet nådde mej kunde ja inget annat än att skrika rätt ut.
Detta kunde bara inte vara sant, inte han!
Inte han jag bara hade pratat med 2 dagar tidigare för att ja ville att han skulle komma hit (han kom inte då han skulle på speedway)
Inget kommer någonsin bli sej likt igen, så mycket tårar och sorg som ja sett dom senaste tre veckorna har jag aldrig sett förut, min familj sörjer och alla går som i dvala.
En mardröm som blivit sann
Tänk om man kunde vända tillbaka klockan
Jag och min morbror har växt upp ihop, han var bara ett år äldre än mej, så vi har växt upp väldigt nära varandra och vi har alltid umgåtts.
Jag har så många minnen, så himla många fina minnen och dom kommer ja placera på en speciell plats i mitt hjärta!
Paniken växer i kroppen när ja tänker på det och sen detta hände kan ja inte sova själv, ja får nåt som kanske liknar nån slags panikattack och tanken på att vara själv skrämmer mej verkligen.
På torsdag är begravningen den värsta i allas våra liv.
Ett sista farväl, iallafall i detta liv
Men jag hoppas och tror att vi kommer träffas igen!
Samma dag som min morbror gick bort så gick även Niclas (min plastpappa) mormor bort, men på nåt sett så blev det mer vackert och naturligt, hon var gammal och hon somnade in.
Men sorgligt även det, det river ju upp.
I helgen kom även beskedet att Johans farfar gått bort:(
Johan, hans pappa och farbror är alla i Norge så ja tycker synd om dom som är där, men dom har beslutat sej för att inte åka hem tidigare då det ändå inte finns nåt dom kan göra.
Detta betyder att för min del blir det 4 begravningar på 4 månader, 6 begravningar på 3 1/2 år och åtta begravningar sen 2003.
Allt detta tillsammans skapar kaos i hjärnan på mej och det känns bara som att det är för mycket.
Allt detta berör mej nåt fruktansvärt mycket.
Men min morbror, hur ja/vi ska klara oss utan honom det har ja inget svar på, jag vet att det måste gå, men det kommer ta tid och det kommer bli svårt!
Men allt detta är så fruktansvärt.
Jag vill bara skrika rakt ut!
Min älskade morbror och vän, du är den finaste ängel i himlen:)
Vila i frid alla mina nära och kära, en dag ses vi igen!
