Att förlora ett barn...

Tror många föräldrar känner igen sej när jag säger att man tänker många konstiga tankar om att det ska hända ens barn någonting?
Ni vet den där känslan man får när man ligger i sängen och ska sova och tankarna börjar snurra, fortare och fortare och hemskare och hemskare blir det.
Paniken stiger i hela kroppen och man vill bara få bort alla dumma tankar!
Tankar som, tänkt om ja skulle tappa taget om barnvagnen i en nerförsbacke, tänk om Milo skulle sätta i halsen, tänk om det skulle komma inbrotts tjuvar och dom går in genom Milos rum och skadar honom, tänk om om om...

Tanken på att nåt skulle hända min son får mej att rysa, den får hjärtat att slå fortare och fortare, svetten lackar och paniken är ett faktum.
Detta är en hemsk tanke och ja tror många känner igen sej i den på ett eller annat sett?

För mej är dettta bara hemska tankar, men för en del föräldrar är det verklighet, nån har ett barn som nån skadat, nån har förlorat sitt barn på ett eller annat sett.
Det går inte ens föreställa sej hur man mår efter att ha förlorat ett barn oavsett ålder, paniken jag får av mina tankar går nog inte att jämföra med hur det verkligen känns:(

Att förlora ett barn är nåt man inte ska behöva gå igenom, det är så fel, så fruktansvärt fel...

Skänker er som förlorat ett barn miljoner av styrkekramar och allra helst till min mormor och morfar som förlorade sin son (min morbror) i somras.
Dom går igenom helvetet nu och jag önskar det var nåt ja kunde göra för dom.
Men ja finns här, ni ska veta att ja finns här!