Min lilla stora kille...

Man kan inte riktigt förstå hur mycket som kan hända på bara några veckor.
Varje dag händer nåt nytt.
Det är Milos utveckling jag pratar om.
Just nu pågår en underbar men jobbig tid.
Det är väldigt mycket trots, dörrar som smälls igen, utbrott utan dess like. Krokodiltårar och han ger käftsmällar från höger till vänster. Han gör allt han inte får, gränser testas om och om igen.
Vissa dagar känns det bara så tungt, det är jobbigt att hela tiden behövs säga nej nej nej, ajaj, så får du inte göra osv.


MEN som tur är så har ja världens bästa lilla kille ändå, som jag älskar miljoner varv runt jorden:)
Och dom flesta gånger han trotsar kan ja faktiskt skratta åt honom. Jag förstår ju varför han gör vissa saker han gör! Han är ju trots allt en liten busunge som är nyfiken på livet:)
Och det måste man ju få vara, trots att man går sina föräldrar på nerverna ibland;)

Men nu ska jag inte bara skriva om den härliga trotsen som vi alla känner till (tror jag)
Utan jag måste ju skryta lite också;)

Innan semestern så var inte Milo så glad i att prata och han var inte ett dugg intresserad av att lära sej det!
Alltså inte ett dugg lik sin mamma;)
Men nu, nu får vi inte tyst på ungen ha ha;)
Han pratar hela tiden, härmar allt vi säger och bildar långa meningar:) så desto mer lik sin mor ha ha:)
Det är så häftigt att se hur mycket som kan hända på bara några veckor:)
Han berättar om saker och han kommer ihåg och berättar om sist han träffa hunden Rally tex.

Som mamma är man STOLT, och det hade jag varit oavsett.
För i mina ögon så finns ingen finare än min lilla Milo:)
Han går mej på nerverna många gånger om dagen, men det är INGET mot den kärlek jag får bara genom att han är min:)

Det jag vill säga med detta röriga inlägg är att trots motgångar, trotsåldrar och allt det där, så finns där inget finare än kärleken man har till sitt barn:)


- Posted using BlogPress from my iPhone